krisaloss

När Krisaren skulle hämta sitt paket igår som han hade längtat efter i flera veckor, så händer det:

Han kommer dansandes längs Lundagatan till smutsig dubpop (eller är det reggae med en elektronisk touch?) av Fritjof & Pikanen. I handen håller han sitt blåa paraply som skärmar av honom från blåst och regn. Men det märker han inget av, för han ser fram emot sitt paket och har bra skit i öronen, som han kallar det. Men just när Fritjof & Pikanen sjunger 'Låt mig få va' så händer det. Krisaren gör en vurpa. Han skyller efteråt på blött löv. Vilket kanske stämmer, men när man var yngre så var det ju enklare att fånga sig i sådana situationer. Nu gör man en kullerbytta och paraplyet flyger iväg. En av hans in-ear hörlurar (utan trasslande kablar - väldigt praktiskt!) trillar ur och han hör en bilist tuta. I hans version är bilisten en gammal surgubbe som tutar för att paraplyet ligger på gatan och han inte kommer fram. Men i min värld tutar inte sura gammla gubbar när de se en herre göra en kullerbytta och tappa sitt paraply och som sen ligger utspridd på gatan. Nej, de tutar för att fråga om allt är okej - om det nu inte var en yngre man bakom ratten - yngre än krisaren.... som tutade, ja för han blev irriterad för att någon gubbjävel hade trillat omkull som vanligt - de kan ju bara inte hålla balansen - när han hade brottom att komma till en vernissage på Hornsgatan och skulle gena lite via Lundagatan. Krisaren blir förbannad och vill höta och svära för fullt, när han kommer att tänka på lilla mig. Och jag visar inga 'FY'-finger och nej, jag vill inte se dem heller. Så istället vinkar Krisaren glatt, ler och plockar upp det blåa paraplyet - vilket jag ju tror är mycket mer givande, för bilisten inte räknar med en sådan reaktion.

Alltså jag som bilist hade blivit livrädd och vänt mig om flera gånger för att kolla att han inte kommer efter mig.