Mat
Kategori: Allmänt
Krisaren och jag älskar mat. Mat i alla variationer. Hemlagad mat. Köpemat. Hämtmat. Raffinerad mat. Husman. Texmex. Ja, jag kan köra på i flera timmar om ni vill, men jag tror ni har förstått poängen. Krisaren blir jätteglad över en kokbok och jag blir glad över det han lagar ur den. Det är så här vi egentligen vill ha det. Välplanerat, alla ingredienser hemma när man behöver dem osv.. Men det är ju inte alltid så det funkar i vardagen. Speciellt inte när man är van att handla à la ensamboende. Vet ni vad det är? Jo, när man bor för sig själv så handlar man mat när man behöver det. Man kanske har några basprodukter hemma som en skvätt mjölk som räcker till precis en kopp kaffe och en gammal halvmöglig ostbit, men allt man tänker laga köper man på väg hem från jobbet. Då stressar man in i butiken, tar tag i det man vill ha den kvällen och stressar hem för att laga det. Ibland kommer något annat upp när man precis hunnit hem med de tunga kassarna, och då blir det kanske ett restaurangbesök med polarna istället och maten ligger där i kylskåpet och väntar på nästa chans att bli tillagad.
Jag såg en massa matprogram i TV igår kväll och kom att tänka på en sak som hände i början av krisarens och mitt dejtande. Jo i TV så lagar de ju fina rätter och kockarna smakar av och petar i varandras mat med gafflar och skedar, provar och har sig. Jag är inte så förtjust i andras saliv, så jag får ju spader om någon vill prova från min tallrik. Tänk er bara en salivdränkt gaffel som kör runt i er pasta? Nä fy! Och ännu hemskare är ju om någon vill dricka ur ens colaburk. Nej, det finns saker man inte behöver dela.
Men tillbaka till historien. Jag var på besök i huvudstaden någon gång i somras och efter att ha kört i 6 1/2 timmar från Skånelandet blir man ju glad för en bit mat när man kommer fram vid sen lunchtid. Krisaren hade ensamhandlat. Dvs det fanns typ ingenting i kylskåpet utom var sitt halvt glas med bostongurka och lingonsylt, ett par gamla tomater och en klick creme fraiche... i frysen hittade han några chicken wings och i skafferiet några mandlar. På krisarens plussida måste jag medge att han lyckades fixa en helt okej lunch av detta. Så jag blev faktiskt både mätt och nöjd.
Men mitt i maten hände DET. Plötsligt sticker krisaren fram två fingrar som håller om en chicken wing och kör igenom min bbq-sås på min tallrik. Allt rasade. Jag fick bara fram: "Vad gör du?" och stirrade på honom i chock. Allt hade ju varit så bra hittils! Detta var typ 2:a eller 3:e dejten och jag hade ju inte hittat något fel än. Och sen denna faux pas?? Men när jag håller på att stirra på honom (och tänker: 'Jäklar, nu har jag sabbat det, för att jag blev så sur pga såsdoppningen. Han tror nog att jag är för komplicerad att vara med.'), då ser jag att hans ögon är stora som tefat. Han tittar lika chockad på mig som jag på honom och svarar att han inte förstår vad han precis har gjort. Det visar sig att krisaren varken är speciellt glad för såser och lika förtjust i andras saliv som jag är det - han hatar det när andra petar på hans tallrik.
Ja, vi kan väl lugnt säga att vi hade "a moment" där vid köksbordet på Söder. Två minus som blir till ett plus om man nu vill formulera det lite matematiskt istället.
